Mobilsjukan

Nåt jag alltid reagerat över, redan innan jag fick barn och då knappt brydde mig om ungar över huvud taget, är föräldrar som sitter med trynet i mobilen när de ”umgås” med sina barn. När man, som jag känner i alla fall, sitter med mobilen så försvinner all tidsuppfattning. Jag kan bara se till mig själv när jag tex skriver på ett blogginlägg eller skrollar internet på bloggar och Instagram eller spelar nåt spel som tidsfördriv medan Linnéa sover eller innan jag själv ska somna. PANG säger det så har timmarna rusat iväg utan att något vettigt egentligen har blivit gjort. Och verkligheten försvinner, det som finns runt omkring dessa mobilklistrade trynen verkar bara vara en diffus dimma, det går knappt att få kontakt vissa gånger, de märker ingenting av vad som händer runt omkring dem och hör inte när någon pratar med dem.

.

Hur ska de då höra och se sina barn om de behöver dem? Om de bara vill ha en förälders uppmärksamhet för att få bekräftelse på att de syns, få beröm för att de gör något bra eller visar att de har roligt och vill ha med mamma och pappa i upplevelsen. Eller om de behöver hjälp, tänk så snabbt en olycka kan vara framme för barn är verkligen överallt och ingenstans! Det har jag verkligen märkt nu när Linnéa börjar ta sig upp på köksstolarna till och med och ska klättra på allt hon inte kunnat klättra på förr och vänder jag bort huvet några sekunder för att slänga in matkassar i hallen efter vi handlat så kan hon utan problem hinna ut på parkeringen och vägen på nolltid, helt otroligt så snabba de små benen är! Vad skulle inte kunna hända en sån gång om jag istället satt med trynet i mobilen!? Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det hände Linnéa något för att jag inte var uppmärksam. 

.

Jag tycker det är skrämmande att föräldrar ens vågar släppa sina barn ur sikte genom att försvinna in i den förbannade internetvärlden och ha noll koll på vad som händer, men framförallt är det tragiskt och sorgligt att föräldrar inte bryr sig mer om sina barn än så, att en mobil är viktigare än att interagera med sina barn och ge dem den uppmärksamhet och trygghet som de så väl behöver för att lära sig hur världen fungerar. Att visa att man finns där, att umgås och leka tillsammans, titta på saker i verkliga livet, gå ut i skogen och se vad som finns där, vara ute och leka, små utflykter, låta dem hjälpa till hemma, istället för att räcka åt även barnet en mobil/platta som de blir helt hypnotiserade av för att ”få en lugn stund”. Hur blir såna barn när de blir äldre, som inte blir uppmärksammade eller känner sig sedda av de som betyder mest för dem?  Jag märker väl redan nu på Linnéa hur hon kan fastna i iPaden, hon får titta på den då hon ska sitta lite längre på pottan för att förhoppningsvis bajsa, annars kollar vi i böcker, hon kan bli helt fast och sitta hur länge som helst och stirra ner i den och stänger jag av den för att vi ska kliva upp så kan hon till och med bli förbannad vissa gånger. Så det känns som att den behöver gömmas undan lite nu framöver.

Jag säger inte att varken vuxna eller barn aldrig får kolla på mobilen eller plattan, vi lever ju i en sån tid nu, men det måste ju finnas en rejäl gräns och det finns inget som helst behov av att glo på mobilen som vuxen 500 ggr per dag i timtal, inte heller för barn såklart. Jag är så tacksam att jag får tillbringa alla mina dagar med Linnèa, att följa hur hon utvecklas, alla små steg, alla hyss hon gör, hur rolig hon är, vilken humor hon faktiskt har trots att hon är så liten och vilka tokigheter hon har för sig på dagarna och hur mysig och go hon är när hon kommer och vill kramas och mysa titt som tätt, jag vill inte missa en sekund av detta! Tiden går så otroligt fort ändå så jag hänger knappt med. Jag skulle aldrig byta det mot att stirra på en rätt oviktig skärm, som faktiskt finns kvar till ett annat tillfälle, när jag har en Linnéa som jag vill leva fullt ut med, jag kan inte förstå hur folk kan prioritera bort den upplevelsen?!